Dag 8: ett ögonblick

det är lite tradigt nu kanske, men det ögonblick som jag om och om igen kommer att tänka på utspelade sig såklart denna vecka.
Onsdag eftermiddag kring 17-snåret.

Jag hade mina gamla, slitna asicsskor med lufthål vid lilltån och bortnötta gummiflärpar på insidan, blåa baggyjeans 3 strl för stora, en svart långärmad tröja och en kortärmad blå/vit/svart skjorta ovanpå. Håret i ett enda kaos såklart och med största säkerhet var mina båda långfingrar förfrusna.

Jag och min kära klasskompis hade spenderat eftermiddagen på Luleås gator och anlände till den kvartersgård som klassen bokat för "efter-tentamiddag och mingel".

För att förstå detta ögonblick behöver man viss bakgrundsfakta:

I denna kvartersgård befann sig i stort sett hela klassen. Den klass som jag spenderat de senaste 6 terminerna med. Vi hade pluggat tillsammans, övat tillsammans. Manipulerat ryggar och identifierat benstrukturer på varandras kroppar.
Kommit varandra så nära som bara människor som stått i underkläder tillsammans från dag ett kan göra.

I dessa vackra, underbara människors sällskap fick jag veta att alla som blivit underkända fått och svarat på ett mejl från examinatorn.

Jag hade inte fått något mejl. Jag hade inte varit i närheten av en dator på hela eftermiddagen. Och alla som inte fått och besvarat något mejl var minst godkända.


Jag hade inte fått något mejl. Rummet snurrade.
Jag hade inte svarat på något mejl.
Rummet snurrade åt andra hållet.

Jag var klar.

Det var precis som de brukar säga när någon tror att han eller hon är på väg att dö. Hur hela livet snurrar förbi i repris. Fokus var såklart på de terminer vi pluggat tillsammans, med inriktning på sjukgymnastiken.

Men andra bilder snurrade också förbi. Missunnsamma människor som inte förstod mina val. De som påstod att de visste bättre vad som var bra för mig. Jag såg mig själv sitta och skriva högskoleprovet, välja till gymnasiet och kliva in genom dörrarna på Friskvårdskompaniet. Jag kunde minnas ogreppbara fysiklektioner och Matte E-genomgångar på Campus. Den första yogaklassen jag instruerade, 07.15 en tisdagsmorgon för 7 år sedan.

Jag såg alla de små stegen jag tagit, ibland medvetna, ibland omedvetna. Varenda liten detalj som gjort att jag tagit mig till den punkt jag var vid nu.

Den plats jag var vid nu. I en kvartersgård och tvättstuga på Vänortsvägen. Omringad av den bästa klass jag någonsin kunnat önska mig. Som färdig sjukgymnast.