Nothing in this world that's worth having comes easy.

Denna vecka har varit over the top.

Jag gick in i höstterminen, den sista terminen, med inställningen att det skulle bli tufft. Prestation är jag bra på, fullt ös medvetslös och hela den biten.
Jag kör, kör, kör. När jag går mina hundpromenader, när jag piskar mig själv i gymmet och när jag lägger manken till att verkligen GÖRA något.


Igår var ingen bra dag. Det var vilodag, för det första. Jag vet att jag behöver vila för att återhämta min kropp och kunna prestera bättre dagen efter igen. Men vila är verkligen inte min grej.

Mina hypermobila axlar har protesterat högljuddt nu några dagar. I mina ivriga försök att behandla mig själv har jag tyvärr inte stimulerat min kropp till läkning utan snarare stressat mina strukturer (big no-no när det kommer till rehabilitering).

Nattsömnen blev störd när jag gång på gång vaknade av att axeln var i fel läge, varken utåtrotation eller inåtrotation erbjöd någon smärtfri position. Och trots avlastande tejpning och totalvila blev det bara värre. Dunkande smärta, utstrålningar upp i nacke och ut i armen.
Humöret var inte på topp. Inte motivationen heller.
Smärta ställer till det helt enkelt, får mig ur fas.
Igår och dagen innan var jag nära att kasta in handduken.

Vem är så dum att hon instruerar 5 fasta klasser varje vecka, ställer upp på vik och bokar upp varje sekund av sitt liv för att hon vägrar säga nej till någonting, någon gång?
Vem är så korkad att hon stiger upp före hela stan för att hinna med sin morgoncardio, springer till bussen varje morgon och tillverkar en på tok för stor rapport som hon sedan måste klippa om till hälften?
Vem är så otroligt envis att hon måste läsa snudd på ALLA valbara kurser istället för att nöja sig med det som krävs för giltig legitimation?
Vem är så galet ambitiös att hon strukturerar upp artiklar från förra terminen för att kunna dra paralleller till de hon läser nu och pluggar fram till midnatt när hon ska upp igen dryga fyra timmar senare?


Jag.

Det är jag själv som har valt allt i min nuvarande situation och jag tänker kämpa till sista sekunden för att jag är sån. För att det här är min dröm. Det här är det jag verkligen vill ha, det här är sådant som jag alltid velat kunna.


Killarna på gymmet höjde på ögonbrynen i förrgår när jag plockade med mig 3-kiloshantlarna för axelrehab och frågade var jag skulle med de små vikterna.


Och det är precis det som är grejen. Jag lyfter inte lätta vikter.
Jag instruerar inte simpla övningar utan någon baktanke eller djupare syfte.


Jag går all-in. I gymmet. I skolan. I livet.

Jag ska ta det här. Jag ska göra det ordentligt.
Och jag ska vara stolt som en tupp när jag publicerar mitt examensarbete, när jag tar emot min legitimation och när jag praktiserar mitt yrke som legitimerad sjukgymnast.


För det är min dröm, min högsta önskan.

Och jag har målet i sikte.


EDIT: såklart är det vårt examensarbete som ska publiceras. Utan Fanny skulle jag bli galen och dräpa mig själv. Tur att hon är precis sådan ambitious galenpanna som jag själv.