There Will Be Pain

Överansträngning å det grövsta är vad jag ägnat mig åt de senaste dagarna.

Jag testar ständigt mina och benhinnornas gränser. Denna vecka kommer nog gå till historien som Den Smärtsamma om periostet kunde uttala sig.

Sedan sista dagen på Attackutbildningen, första helgen i juni, har benhinnorna besvärat mig. Från början bägge två, nu mest den vänstra.

Smärtan har nu ändrat karaktär från att mest ha känts som ett "tryck" mot framsidan av underbenet när jag springer/hoppar. Nu känns det som att någon tar tag kring nedre delen av underbenet och trycker och vrider samtidigt, precis till millimetern innan benet går av. Ja, så känns det. Som att benet ska gå av.


När det är som värst (läs; Nu) går det inte att sitta med benen i kors, för då spänner benhinnan på framsidan av benet. Det känns så fort jag belastar det benet mer än det högra, tex vid utfall, enbensbenböj eller trappgång nedför. Utfall behöver jag ju inte göra varje dag, men trappgången är lite svår att komma undan.

Vi bor i ett trevåningshus. En våning upp till vår hall. En våning till upp till sovrummet. Tre trappor ner från sovrummet till tvättstugan...


Asfaltspromenader, löpning, benträning i gymmet och två st Attackpass på inte mindre än tre dagar är för mycket. Och ofrånkomlig Attack imorgon, som jag verkligen ser fram emot med skräckblandad förtjusning.

Förtjusning för att det är SÅ roligt, så inspirerande och så beroendeframkallande. Skräck för att det kommer att göra ont. There will be pain. Men jag får se Attack-postern framför mig hela tiden









Så nu måste jag nålbehandla mig själv.
Fast jag hatar det. Nöden har ingen lag.