får kroppen ta.
Och vi släpper inte ut mer åt gången än vi kan hantera.
Någon lyfte på locket idag. Fast jag inte bett om det så går jag tydligen att läsa som en öppen bok. Ut trillade Erik, dunsade i golvet som aldrig förr. Och Prestationsprinsessan. Och smärtan över att inte bli lyssnad på, över att inte räknas som legitim expertmakt eller en som har någonting att bidra med. Oron över att aldrig räcka till, oron över att inte vara behövd. Rädslan av att inte duga.
Fastän jag kände mig som Pandoras Box där ett tag så känns det bättre nu. Och anledningen till att jag sökte hjälp - nacken - känns mycket bättre nu. Tårar är aldrig av ondo. De är bara ett utmärkt sätt att lufta hjärtat med.
Och för den som undrar så var en timmes BodyAttack precis vad jag behövde.
Hela passet. Hela vägen. Hela mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar