Ett långt land, ett ännu längre dygn.

Jag startade min hemfärd 12.25 igår när jag åkte med lokalbussen från Mölndal till Nils Ericsson terminalen i Göteborg. Där fick jag vänta i ungefär 45 min innan X2000 till Stockholm avgick.

Den första delen av min långa resa avlöpte alldeles utmärkt, med möjlighet att se igenom koreografin på datorn och samtal med äldre herre.

Väl framme på Centralstationen skulle jag vänta ca 1,5 h på Norrlandståget. Den första timman bara rusade iväg med konstant ringande telefon och införskaffande av färdkost - det skulle ju ändå bli en lång resa. Längre än jag kunde ana.


Jag träffade Nisse som hade rast just då. Vi gick och hämtade mat och satte oss vid spåret och inväntade tåget. Och väntade. Det fanns inga meddelanden om att tåget var försenat, på annat spår eller några komplikationer någonstans. Nisse, som är lokförare, visade mig en tavla vid spåren som lyste med olika lampor när ett tåg var inkommande. Ingen lampa lyste heller.

Tåget försvann från avgångstavlan och avgångstiden hade passerat. Vi gick iväg till informationsdisken som berättade för oss att tåget - enligt datorn - hade avgått från spår 4. Där vi satt. Ett osynligt tåg, alltså.

Efter att paniken stigit lite grann och Nisse blev tvungen att fara iväg och jobba igen, bokade jag nya sistaminutenbiljetter och fick dagens nästa besvikelse.

Tåget var fullt. I alla fall upp till Umeå. Så jag fick åka BUSS till Umeå från Stockholm. Efter 3 timmar till väntan, that is. 21.15 begav vi oss norrut.







Sverige är ett mycket vackert land. Särskilt sent på kvällen när solen håller på att gå ned, eller när solen återvänder mitt i natten igen. När ingenting är vaket förutom expressbussarna och lastbilschaufförerna.

Jag såg gröna ängar, sömniga kor och vackra gårdar. Självklart såg jag sunkiga vägar, smutsiga vägkanter och vissna växter också - men på något sätt gjorde det bara allt det fina ännu verkligare.

Men kroppen. Min stackars kropp. Det var omöjligt att hitta en position utan smärta. Självförvållad smärta, visst, men ändå aningens plågsam när det inte fanns något alternativ till att sitta. Jag vände mig. Jag vred mig. Bussen var iskall, så musklernas stelhet minskade nog inte av att jag satt och skakade vissa stunder.

Gångstilen när vi stannade för mat/kiss/rökpaus efter 4 timmar var inte av denna världen. Zeb Macahan - släng dig i väggen!

Vi kom fram till Umeå 05.50, tåget skulle avgå 06.40 från stationen.
Tåget var 3 timmar försenat, så vi fick åka buss till Vännäs för att tåget skulle kunna köra in lite tid. Väl i Vännäs kom det först upp skyltar om ersättningsbussar hela vägen hem, men till slut kom ändå tåget och jag kunde äntligen börja på sista biten av resan.

Jag kom hem ca 12.30, tröttare än någonsin tidigare. SJ får nog flirta stenhårt för att få mig som tågresenär igen.

Under eftermiddagen?
Jo, jag har hållit min underbara säng sällskap.