När luften går ur

Jag fick en hypermobil axelpatient.
Tidigare luxerad axel, flertalet recidiv och labrumskada.
Spikade bedömningen!


Så nu har jag slappnat av. Examinationspatienten i kombination med begravning ger en välbehövlig lättnadens suck.
Och snorig näsa.

Jag gör alltid så, går och spänner mig inför någonting viktigt.

Kvällen innan examinationspatienten fick jag något som måste kallas psykogen artrit. Jag drabbades av extrem smärta i alla kroppens leder. Sådär att jag inte kunde räta ut någonting, varken rygg, knän eller höfter. Jag gick runt som en kufotisk gammal gumma och fick kvällsteét serverat som om jag vore gammal krigsveteran. Kläderna gjorde ont där de snuddade kroppen och varenda punkt på min kropp ömmade.

Mamma Kurator brukar säga att den smärtan som hjärtat inte kan bära får kroppen ta. Som hur vi allihopa var eländigt sjuka när lillasyster skulle opereras. Jag hade lunginflammation, magsjuka, öroninflammation och scharlakansfeber rakt efter varandra. Mamma hade ryggskott.

Den här gången var det nog inte hjärtat som smärtade utan prestationstjurskallen. Perfektprinsessan. Hon som dyker upp varje gång det är dags för examination, prestation och tenta. Hon som alltid klarar sig för att hon vägrar att misslyckas. Hon som inte vågar göra fel.

För efter examinationspatienten var alla smärtor som bortblåsta, jag ledde till och med pass på kvällen.



Men nu är jag förkyld igen. Hostar och fräser. Nu, när jag återigen kan ägna uppmärksamhet åt de människor runt omkring som vill hitta på saker eller åt de träningstimmar som finns tillgängliga. Typiskt.