ibland saknar man någon utan att egentligen förstå det. Ungefär som när jag varje vår inser vad som drivit mig framåt varje vinterdag och hur vackert det gröna kan vara. Sådant som man inte tänker på varje dag men som ändå finns där. Under snön.
Det finns vaga minnen, svaga siluetter. Och så finns det de andra. De som gjort avtryck på ens liv, som förklarat en liten del av världen. Ibland utan att ens förstå det själva. Kanske var det för att vi möttes just då, i den djupaste förvirringen. Kanske var det för alla diskussioner och sena konversationer. Och kanske var det en omvälvande tid och någon som mitt i stormen hela tiden verkar stå pall gör onekligen intryck. Avtryck.
En sådan människa som folk vänder sig om efter när de passerar honom på stan. Inte för något konstigt beteende eller uppseendeväckande klädsel, utan för att insidan bara märks utåt.
Tiden gick, det är det enda som är säkert. Och nu är han tillbaka i mitt liv igen. Som den friska fläkt och käftsmäll jag så väl behöver. Inte en dag för tidigt.
har nån hört nåt om Hurricane?
det var år sen vi var små
du sköts i bitar
jag kanske gled emellan..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar